Dags att gå vidare
Igår när jag var på väg upp från tunnelbanan nästan hemma blev jag stoppad för kontroll. Jag visade mina biljetter och biljett mannen sa att dom inte var giltiga här utan bara inne i Milano. Något som jag visste men låtsats bort.. Vi hade en diskussion på hans lilla engelska. Mitt härta bankade någe fruktansvärt. Jag var riktigt rädd. Det slutade med att jag fick böter. 350 kr. Något som Magdalena hade fått på lördagen på bussen.. Ja, då är man fattig igen.
På vägen hem från tunnelbanan, bröt allt ut. Att alla som jag känner skaffar en parter/tjej, men inte jag. Jag är ensam och har varit ensam i flera år (att räkna Ivan går inte), jag frågade Tobias (som hade fått mig att starta allt det här) varför det var så här. Hans svar var att han inte kunde ge mig något. Men jag vet en orsak till varför ja är singel. Jag vill inte ha en kille.. Jag vill ha den enda killen.
Jag inbillar mig att jag inte har tid att ha en kille, jag har för mycket planer.
Just nu vill jag inte ha en kille. Att ha en svensk kille i Sverige och jag är här är omöjligt för mig att tänka för jag vill inte ha ett distans förhållande. Och att skaffa mig en italiensk kille är verkligen helt omöjligt att tänka sig. Urk säger jag!
Tårarna rann ner för min kind och jag sa till familjen att jag inte ville ha någon middag och gick upp å la mig. Kännde som jag hade gråtit i flera timmar. Och det hade jag nog. Jag skickade en massa konstiga meddelanden till killar (kompisar och Tobias) men det konstigaste jag gjorde vad att jag bestämde mig för att gå vidare, jag raderade alla killnummer i min telfon, förutom till mina kompisar då och familj så klart. Något jag ångrade i nån minut. Men endast en minut. Jag tror att det här var det rätta beslutet.
