Fy så tröttsamt
Nog önskar jag ibland att jag förde en dagbok. Nog skulle det goda vinna över det dåliga men man skulle ändå se vad mycket skit man går igenom. Även det små sakerna. När jag tänker över alla det små saker man tex går igenom med den här familjen. Alla det små saker som senare blir till stora irritationsmoment.
I början känndes det som att familjen gav mig väldigt mycket, det hjälpte mig att ladda på internet då de hade tid, vilket inte var ofta. Men detta var pappan som hjälpte mig med. Nu när jag tänker på det, helheten. Är det endast pappan som har hjälpt mig med alla saker. Mamman gör juh ingenting. För att vara ärlig. Jag ständar, stryker, hänger tvätt, hämtar barnen och tar dom till aktiviteter. Vad gör hon? Hon handlar mat, vilket är sällan. Nu tex finns det knappt något att äta. Hon lämnar barnen i skolan och lagar väldigt lätt mat, och hon tycker att hon har så fruktansvärt mycket att göra. Det känns som att jag uppfostrar ungarna i veckorna, säger åt dom vad man får göra och inte göra ect.
Jaja, tillbaka till ämnet. Det känndes som att dom gav mig mycket. Men nu känns det som att över nio månader har det inte gjort så mycket för mig, utan jag gör mycket för dom. För en skitlön som inte ens är en lön, utan en student får nästan mer än vad jag gör.
Och med denna lön förväntar dom sig nästan att jag
1. Ska köpa glass för barnen när dom ber om det
2. Köpa internet för
3. Beltala en telefon jag inte vill använda.
Plus förståss min fritid, tunnelbanekort både på fritid och när jag är med barnen, men det är inte det ända. De inkluderar vissa saker i arbetet som inte var sagt och även om saker är små blir det för mycket och ändå känns det som att dom förväntar sig mer.
Jag kan då erkänna att jag nog har blivit en liten bitch på senaste tiden, men det känns verkligen som att dom bulldosar över mig. Gör det, gör det här ect...
Igår tex, när jag strök kläder (vilket jag gör varje dag) i en förbannad timme, så var det några tröjor är ut och in (som alltid), och som inte behöver vara det. Och nu på senaste tiden har jag fått nog. Så jag strök dom ut och in. Tror du inte att mamman kommer till mitt rum och säger lite halv skrattande, på ett irriterat sätt och säger, Nästa gång, kan du vända dom till sin rätta?
Vad ska jag säga? Jag säger förståss, ja visst, men innerst inne kokar jag och tänker. Du kan väl för fan vända dom kläderna som inte behöver vara ut och in innan du stoppar in dom i maskinen, eller lära dina ungar att ta av dom rätt..
Ungarna har jag verkligen inget emot, dom är verkligen underbara och dom kommer jag verkligen sakna. Något som nu även har slagit mig i tanken, efter att Francoises i frankrike sa.. Jag kom till ett annat land, dvs Italien, kunde inge italienska och blir tvingad att prata engelska med hela familjen, vilket betyder att jag inte har lärt mig proper italienska. När vi tex sitter vid matbordet pratar familjen italienska vilket skulle kunna betyda att jag är det femte hjulet, det som inte förstår något och får sitta där som ett frågetecken. Nu är det juh så att jag förstår till mesta dels vad dom säger, även att dom själva tror att jag inte gör det. Men det är sant. Vad är det för stil egentligen och låta en tjej som är i ett nytt land inte få lära sig språket som pratas i landet?? Och inte heller hjälpa henne eller pusha henne att lära sig??
Men vad som är mest tröttsamt för mig är att dom aldrig planerar, utan på morgonen kan mamman säga att på dagen måste du hämta en av ungarna tidigare.. Jaha, ja då var den dagsplaneringen förstörd för mig..
