PetitSuedois

I söndags träffade jag Nina och Marco och vi gick för pizza i Arcore. Mumsigt, fast jag åt bara halva, ska inte trycka i mig mer än jag behöver..

Sen åkte vi till ett shoppingcenter för att spela spel. Vi spelade fussball.. Jag och Nina mot Marco. Vi förlorade så klart. Men två av tre var vi bara ett mål ifrån att vinna.. :D

I lördags åkte vi in till Milano, ”sista” dagen med Nina i Milano, och sista dagen för henne. Jag ska dit i veckan.. Vi gick på shopping. Och jag hittade den klänningen jag hittade då Linnéa var här och jag inte köpte den, sen när jag bestämde mig för att köpa den var den slut över hela Milano och när jag var i Paris hittade jag den, men köpte underkläder ist. Är inte det öde nu, att jag hittade den!? Jag ska ha den på midsommar så jag visar er den då.. :D Och så ska jag träffa Kim på midsommar, jag längtar någe fruktansvärt att träffa honom igen. Den sexiga killen! Jag är orolig att jag kommer hoppa på honom så fort jag ser honom bara. Med min vita oskulldsfulla klänning och mina sexiga parisie underkläder. ;)

Till lunch åt vi våran älskade Pancirotti och sedan åt vi Kina. Älskade Kina mat!! :D

Efter att jag lämnat Nina på tågstationen så tog jag ett långt bubbelbad med den fizzboll jag fick i julklapp av familjen, lyssnade på skivan jag fick av Enzo (det var då jag kände att kanske den skivan jag fick, var en kärleksskiva..) därefter började packa, och nu har jag packat hela den stora väskan på 28,4 kg. Vilket betyder att jag måste ha en till väska (som familjen sa att dom skulle köpa till mig) och mer kilo. Kilona är så fruktansvärt dyra!! =(

Jag sov fruktansvärt dåligt. Vaknade under natten och hade även svårt att somna.
Tänkte på en historia Andrea hade berättat för mig för ett par månader sedan om att en av hans klienter hade blivit rånade medan dom låg och sov. Så jag låg och tänkte på om jag glömde nyckeln i hålet och om det skulle komma tjuvar, jag hörde ljud (som var från grannarna så klart). Och när jag tänker på det, varför skulle någon vilja bryta sig in i det här huset, det finns absolut ingenting av värde här. Det skulle vara mig då, men då blir det kidnappning och det är en helt annan femma. ;)

På morgonen drog jag till gymmet som vanligt och gjorde mina skavsår lite värre. Men äh det var juh sista dagen..

Senare på dagen kom Nina över och vi gick på promenad och handlade lite alkohol och snacks. Sen spenderade vi kvällen på balkongen, till Dario kom över och vi drog till en bilsväng. För mer än så blev det inte. Dario var sur plus att han skulle på en begravning av en av hans vänner på lördagen.
Jobbigt för han, inte bara att han skulle gå. Utan hans kompis dog då han var borta på semester så han fick nyheten då han kom hem..

Äntligen åkte familjen bort över en helg, första gången på 10 månader. Snacka om skönt. Men dom drog bara för att dom skulle gå på ett bröllop, annars skulle dom aldrig ha åkt.

Helgen denna gång började på torsdagen då dom far. Fast helhelg vad det juh inte för mig för jag behövde juh fortfarande göra alla sysslor runt om i huset fast ingen var hemma.. Jaja..

På torsdagen gick jag iaf till gymmet, gjorde lite nya övningar. Tyngre vikter och hoppade hopprep i 30 min, det var jobbigt. Ska ni börja med att hoppa hopprep, var försiktiga för man får skavår på fingrarna och det gör ont som fan! Men eftersom det var sista dagarna (torsdag och fredag) på gymmet så sket jag i att det gjorde ont, iaf i ögonblicket.
När jag kom hem och var utanför byggnaden så satt det en duva vid väggen, han såg ut att vara döende. Jag försökt prata med honom men han löft bara ögat lite smått. När jag lunkade fram till porten kom Andrea och Alessandra ut ur porten (det var precis innan dom skulle åka), berättade jag för Andrea att det satt en duva där bort och att jag tror att han höll på att dö.
Gissa vad han gör!? Han ler!! Jag frågade honom varför han log, det här var inte något roligt! (lite argsint så klart, han är en vuxen människa, han borde inte betté så där). Han skrattade till och sa att han inte visste.. Knäpp människa asså!

Sen drog jag till Maria i Monza. Vi spelade black jack, tror jag det var. Iaf någon sorts poker och snackade lite om allt möjligt. Mycket trevlig. Lite senare på kvällen joinade Michele oss. =)

En osminkad och trött Janina och en vacker Maria, med en av veckans outfit som jag senare fick fota.

Nog var det relativt dramatiskt hur vänskapen slutade tidigare idag, men jag kände mig bra. Jag kände mig stark, kanske för att jag redan hade intalat mig med vad det kunde sluta med. Att inte klänga fast sig vid saker är något jag skulle vilja bli bättre på.
Nog känner jag mig visare när jag läser mina buddhisttidningar, man får en helt annan insikt i livet, när man talar med andra människor eller läser vad andra har skrivit.
Något som inspirerar mig och något jag önskar jag kunde leva mera med är;

”Utan fastklängande kan du uppskatta det du har i livet. Om du kopplar ihop det till bodhichitta-praktiken, kan du till exempel säga: ja jag är lycklig över denna sak, men om det finns någon annan som också kan bli lycklig av den – så kan jag ge bort den. Jag är lycklig ändå. Utan fastklängande blir det mer utrymme, mer lycka, mindre oro, mindre rädsla och inte så stelt.”[1]

Men det som även är det svåra är att gå vidare när man vet att man

1.       Kommer sakna det man ”förlorat”, eller ”lämnat”

2.       När personer vägrar lämna ens liv, fast de vet att det är det bästa

3.       Att man vet att man bör lämna saker, för dom gör en inge gott (då andra kunde vara lyckligar med dom), men man lyckas ändå klänga sig fast vid om.

Ingenting har ett perfekt slut, och allt även det lyckliga i livet har något olyckligt (ex att det någon gång kommer ta slut). Men kan man få ett perfekt slut och hur vet man när man bör backa undan??

Låt oss ta exemplet med Enzo.
Jag tyckte vårat slut var perfekt, det var dramatiskt nog att ingen blev riktigt sårad och man kommer minnas hur det slutade. För mig var det perfekt. MEN.... nu är det så att Enzo skrev till mig att han inte gillade hur allting slutade och att han skulle vänta på mig på ”hans” parkbänk 21.10 (den tiden vi brukar ses, då han vet jag slutar normal vid 21) och att han kommer vänta där 5 min, kommer jag inte förstår han.
Men hjälper jag honom att få ett bra slut, betyder det att jag kommer föstöra mitt goda slut och kanske därav får ett sämre slut. Är jag skyldig honom någonting? Jag har fyra timmar på mig att bestämma mig. Och min tanke är nästan redan tagen på att jag kommer gå dit. Så egentligen borde det säga mig att jag inte borde gå, eftersom jag alltid verkar lyckas med att välja fel saker. Dock nu för tiden, har nästan allt gått bra.

Hehe, det får mig att tänka på Magnus Ugglas sång ”Vittring” där han sjunger ”Spelar roll då när man har flytet nästan jämnt”.

Men jag frågade Nina vad hon tyckte, hon sa att hon tyckte att jag ska stanna hemma. Men vill jag gå så ska jag det, men hon tyckte verkligen jag ska stanna hemma. Så mitt bättre jag, säger det samma.. Men är inte det elakt?? Men när jag tänker på det sa han juh inte så jätte snälla saker till mig heller, men han har juh inte sagt förlåt och han skrev egentligen bara för att jag skrev att jag faktiskt kommer sakna honom som vän. Äh va fan, ska jag vara lite drastisk och dramatisk och stanna hemma?? Men fy va elakt och bara låta honom sitta på parkbänken och vänta.. Nej jag skickar ett sms, det gör jag.

”Don´t, I think it was good enough. You don´t want anything to do with me, and you said it pretty clear that you don´t want to spend any more feelings on someone that doesn´t return them the way you want. So why?”

Hans svar

”Do what you want.. but I´m gonna be there anyway, at 21.10 for  5 minuts”

Ok, vad nu det ska betyda. Men nu har jag bestämt mig. Jag stannar hemma och han vet det, nu behöver inte jag känna mig dum för att ha ”lämnat” honom väntandes på en parkbänk.

[1] Att praktisera bodhichitta, Buddhism-nu, Nr1 – 2010/årg. 5

Detta har jag hört att Buddha har sagt.

Må man inte underskatta det onda och tänka: Det kommer inte till mig.
Även en vattenkruka fylls av fallande regndroppar.

Den oförsåndige fylls med ont även om han samlar det med litet åt gången.

Må man inte underskatta det goda och tänka: Det kommer inte till mig.

Även en vattenkruka fylls av fallande regndroppar.

Den förståndige fylls med godhet även om han samlar det med litet åt gången.[1]

Och vad kan då detta betyda?

Eftersom Buddha levde för mer än 500 år före våran tids räkning kan vi inte ringa och fråga, utan man får ta det som man själv läser det.

Som en dikt du hittade i en bok, det finns ingen som säger vad du ska känna när du läser den, det finns ingen som kan säga vad den ska betyda för just dig.

När jag läser denna ”dikt” tänker jag att han menade att man aldrig kan ta något för givet och tro att allt alltid är på ett specifikt vis. Även en regndoppe eller ett steg på en stig är ett närmare den destination den går emot och är du inte medveten om vart det för dig kan det ta dig till ställen du helst inte skulle vilja komma till, eller det motsatta att du tar dig till ställen du önskar du var medveten om resan som fört dig dit.
Det är svårt att alltid vara medveten om sin omgivning och alla de upplevelser som har gjort dig till just dig. Men det är just vad meditation är tillför (som är en viktig del i buddhismen), att man har ett rent sinne och ett öppet hjärta för att kunna vara medveten om vad som händer i vardagen.

[1] Och här står jag med ett val.. Av Pake Hall, Buddhism-nu, Nr 4- 2009 / årg. 4

Jag önskar jag kunde leva på det sätt jag vet att jag skulle vilja leva. Det låter kanske komplicerat men låt mig förklara.

Jag är tacksam för min kropp, och jag har potential att bli vad jag vill, det har väl egentligen alla, men enligt mig är jag inte för långt gången. Vad jag vill säga är att jag har mött människor i vården som inte haft några ben, som inte har haft möljighet att springa eller gå. I början av våren såg jag en man som var ute och joggade i parken som endast hade en arm (och två ben förståss ;D), men han klarade sig väldigt bra med att springa, och han hade viljan att försöka och åter gå till ett normal och vad jag kunde se, ett hälsosamt liv.
Jag är tacksam över att jag har två ögon med syn, två ben, två armar och alla mina fingrar och tår och en bra hörsel, ja normal iaf. Jag är tacksam över att allt ser ut som det ska. Och vad gör jag för att tacka min kropp, och vad har jag gjort förr? Jag äter en massa gift. Dvs socker (det vita giftet), vitt mjöl och dricker måttligt med alkohol. Förr gjorde jag även minimalt med träning och aktiviteter. Är detta ett sätt att tacka den enda kropp jag har och någonsin kommer att ha? En kropp som gör precis allt jag ber om? NEJ! Men ändå gör jag det. Jag har blivit bättre, men dras ändå mer med mitt dåliga jag än det goda jag. Hur kan man träna självkontroll? Hur blir man den människa man önskar man var och man vet man kunde vara?

Min slutsats om Paris är att den är så stor att tusen städer kan få plats där i. Dom har 14 olika metrolinjer,  vilket gör det omöjligt att ta sig till en plats utan att behöva gå emellan linjer eller byta minst två gånger.

Så fort man går på tunnelbanan känner mig sig smutsig, luften är tillochmed annorlunda och vinden står still, vilket gör vädret odrägligt varmt.
Det är som det är en ”Berlinmur” runt hela Paris vilket gör det vindstilla.

Jag kan helt ärligt säga att Paris  inte är min favoritstad. Det finns ett sägande att man antingen älskar eller hatar Paris. Om detta skulle vara sanning, kanske jag skulle bli tvingad att säga hatar, för Paris var verkligen inte min stad.

Jag har alltid drömt om att åka till Paris med killen i mina drömmar, och kanske det skulle vara annorlunda, men jag tvivlar. Paris är inte lika romantiskt som på film. På film har man stämningsmusik, vilket inte hela Paris har. Jag vill inte förlova mig under Eiffeltornet, det är för det första ingen vacker plats och för det andra, inte heller särskillt romantiskt.

Det var flera år sedan gravidmagen kom, men ändå har den stannat. Jag har provat, med mindre lyckade resultat, att äta var tredje timme, ta bort socker och mjöl från dieten, tränat på gym, äta två gånger om dagen  och gått långpromenader. Men ändå verkar den stanna för en längre visit.

Nu provar jag ett magte jag fick receptet på av mamma. Nog fick jag det för någon månad sedan, men lat-janina har varit framme. Men idag sov jag ända till 11.30 och då kände jag att det var för sent för att ha frukost och förtidigt att ha mitt dagsmål. Så då bestämde jag mig för att teet var det tid för.

Man tar bland annat
Blockkronsklöverkärnor
Ingefära
Koriander
Russin
och kokar i 15 min.
(skriver receptet senare, har det nere i köket).

Jag vet inte om det är för att ingefäran och de andra örterna får fart på ämnesomstättningen eller om det bara är ovanligt varmt idag, men jag kan säga er att detta te nog mer är gjort för en kall höst än en varm sommar. Men vad gör det, jag ska testa alla trix (relativt hälsosamma) för att få bort den.

Tror inte jag berättade för er. Men jag och Marine var på promend på Paris gator, en varm sommar dag. Vi gick in i ett café för att köpa lite dricka. Jag håller mig till vatten. När jag betalat och var påväg ut ur cafét. Lös kassörskan och log mot mig, sedan tog hon handen på sin mage och frågade mig lyckligt om jag väntade en bebis.

Vad ska man göra?? Som i alla andra länder svarade jag nej, skrattade och gick där ifrån. Detta är tredje landet främlingar frågar mig om jag är gravid. Sverige, Italien och Frankrike. Får se om jag får några kommentarer om magen under de 6 veckor jag är i Spanien.
Har även kommit fram till att nästa gång någon frågar ska jag svara ja.

Den 10 juni kl 18, hålls en mingelkväll för personer som är intresserade av fotboll med en politisk vinkel.
Några skribenter från tidningen Tvärdrag, som håller i kvällen, kommer att tala. Därav en av mina gamla vänner Ekim Caglar. Där han kommer tala om "När folkhemmet var blåvitt".
Några andra som kommer tala under kvällen är Anna Hellgren om "Myten om den rena sporten",
Johan Croneman om " Jag minns alla mina fotbollsmatcher och hur det brukade beröra mig".

Detta är på ABF-huset, Sveavägen 41, fritt inträde.

På Gärdet i Stockholm hålls en marknad på lördagar under sommar månaderna.
Den närsta marknad som hålls är den 12 juni därefter är det endast en sista gång kvar. Den 19 juni.
Här kan du hitta allt från vintage, ekologiska produkter, aktiviteter och mat och design. Är detta något som intresserar dig tycker jag att du ska traska dit för att uppleva de vackra dagarna i Stockholm.
Marknaden är öppen 10-17 och är en marknad som mycket väl vill påminna om Portobello Market i London.

324 meter upp i luften. Bara orden låter skrämmande, men är det verkligen så läskigt? Nu kan jag svaret på denna lilla fråga och svaret är nej. Det är faktiskt inte så läskigt och man får inte ens fjärillar i magen, vilket var lite osis för det var något jag hade sett fram emot att få.

Vi stod inte i kön alls länge då vi hade förköpa biljetter. Det går knappt att räkna minutrarna. så snabbt gick det. Och hela turen tog inte ens en timme.

Det började skymma, men vi hann se en hel del på ett par timmar. =)



Det vackra Eiffel tornet.
Mitt bland all rörelse kunde man hitta en bit av lugn. Men nog trode jag att man skulle känna mer från att se eiffeltornet för första gången. Men vad jag såg när jag tittade på den i verkliga livet, var en stor bit av metall. Jo, den var vacker det var den, men det var endå inte det känslan man förväntade sig..

Vi tog oss till triumph bågen och här såg vi eiffeltornet glittra (vilket den gör varje hel timme fram till midnatt)

Tyvärr såg vi inte mycket, och tyvärr hade vi heller inte tid den nästa dagen att gå till eiffel, eller vi glömde helt bort det.

Flyget till paris gick jätte bra, dock var det lite missförstående mellan mig och Marine innan, om biljetterna.
Jag trodde att Marine hade skrivit ut sin biljett då hon hade checkat in på internet, så jag skrev bara ut min. Så när vi var på bussen in till flygplatsen kom missförståndet fram, men allt gick bra. Lite stress innan men när vi kom fram var det lugn.

När flyget landat i Paris tog vi tåget till andra sidan staden, där vi skulle möta upp Marines syster Julie.








Första kvällen i Paris bestämde vi oss för att träffa Ami för en middag. Jag kan då erkänna att det jag beställde inte alls var som jag trode, inte heller för fransyskorna.

Under middagen berättade Ami om sin nya kamera hon köpt, kostade runt 150 euro, inte alls dyrt då kameran även funkar under vatten. Och detta är bevisat då Ami provade hemma i sitt badkar. Undra vad hon fotade.. ;)
Tyvärr kommer jag inte ihåg vad kameran hette.

Vad Marine och Ami åt. Någon sorts hamburgare.
Då jag inte gillar kött valde jag getost istället.